Igår på väg till skurup såg jag en avde sorgligaste sakerna som finns. Det var ett par som stod i dörrarna på tåget och grät och kramades. Det gick verkligen rakt in i hjärtat på mig.

Jag satt ju på ett annat tåg så jag kunde inte höra vad de sa men jag läste deras läppar och kvinnan sa ''lämna mig inte''. Och så på midsommar också, stackare. Det var verkligen som i en film. Och sen när tåget stängde dörrarna så stod mannen kvar där på stationen och grät, inte hulkade och så, men man såg att det ran tårar ner för kinderna på honom.

Det är så sogligt att ta farväl.